Bondsonen K.A. Nilsson - Perihanscha-Kalle.

I Södra Sunderbyn - en självlärd och döv botaniker långt upp i norr, som är specialist på Carex arter och skänkt vetenskapen många rara blomster.

 

Botanikens vetenskapsmän, som gå mot norr för att hälsa på fjällets och myrens väna blomster, böja gärna sin nacke under dörrposten till en liten grå stuga, som ligger tätt intill landsvägen i Södra Sunderbyn, 3½ mil nordväst om Luleå.

De träda in i storstugan, där en gammal man sitter vid klaffbordet och läser, och de böjer sig gärna även för honom.

Inte bara för att han är gammal och har ett grått böljande skägg;

de böja sig gärna även för hans kunskaper.

Den vetenskaplige besökaren vet, att han har framför sig en av vårt lands största och originellaste kännare av Övre Norrlands växtvärld;

en man, som professorerna i botanikens brancher gärna lyssna till.
 

Så lyder början på texten i en artikel skriven i Stockholms Dagblad torsdagen den 19 mars 1936.

/////

Karl Albert Nilsson född 25 maj 1871.

Gift med Alma Lindfors född 11 sep. 1874.

7 barn, 2 söner, 5 döttrar.

Signe, Ruben, Ivar, Siri, Ester, Hedvig och Dagmar.

Kalle var född och uppvuxen på Perihanscha-gården.

En Norrbottensgård från 1500-talet som gått i arv genom generationer.

Gårdens namn var anledningen till Kalles smeknamn, Perihanscha-Kalle.

 

I boken 'Sunderbyn under 500 år' finns det en förteckning av bomärken och bönder år 1751.

 

 

Bokmärkets utseende ändrades och  Perihanscha-Kalle märkte alla sina egna alster med detta bomärke.

 

 

 

I sin hemby var han högt aktad för sin hjälpsamhet och vänfasthet.

Han hade stora intressen för sin hembygd, fiske, böcker, näverslöjd, antikviteter och träsnideri.

Men det är om hans botaniska kunskaper, som gjorde honom känd långt utanför sin hembygds gränser jag kommer att berätta.

 

Kalle hade en bror, Nils som läste botanik vid universitetet i Uppsala.

Brodern blev sjuk och avled 1915 och Kalle fick tillgång till broderns herbarium och all botanisk litteratur.

Broderns redan välfyllda växtsamling bars upp på vinden där det fick ligga några år.

Kalle började så småningom plocka och sortera i broderns efterlämnade floror och blev fullständigt gripen av botaniken.

Han var tvungen att ge sig ut i naturen för att se växterna i sin rätta miljö, för att lära och söka mer kunskap.

Han blev en vandrare och botanist.

(bilden hämtad ur tidskriften 'Nord Rutan' nr.1 årgång 15)

(En bild jag önskade vore min)

 De som gjorde besök och ville se herbariet fann att i gårdens tillhörande lillstuga och häbren låg samlingen av allt i högar, på golven, på soffor, i kistor m.m.

Tusentals pressade växter på herbariepapper som inte alltid var av bästa kvalité utan oftast vanligt tidningspapper.

 Inte på ett enda exemplar stod det namn på växten för Kalle var inte road av att skriva och klistra lappar när han ändå hade alla namnen både på svenska och latin i huvudet.

Kalle blev expert på floran runt Sunderbyns skogar och även runt andra bygders marker.

Han hittade bla. Guckusko - Cypripedium calceolus,  Skogsfrun - Epipogium aphyllum, Finbräken - Cystopteris montana.

Karl stod även för det enda fyndet av Rutlåsbräken - Botrychium matricariifolium som har gjorts i Norrbotten.

(privat foto)

Skogsfrun - Epipogium aphyllum var en sällsynt växt som Linné skriver om i sin 'Lappländska resa' att han var ledsen över att aldrig ha sett den.

Kalle hade flera blad i herbariet av dem som han använde i byteshandel med andra växtintresserade över hela landet.

Skogsfrun var värd 90 poäng.

Han intresserade sig speciellt mycket på släktet Starr - Carex och hittade ett 40-tal här uppe men genom byteshandel fick han 82 sorter i sin samling.

Kalle berättade att han hittade många Starr arter i sina egna pjäxor eftersom vintertid fyllde man ofta skorna med hö för att hålla värme.

Kalle blev så kunnig och känd växtsamlare att självaste Kung Gustav VI Adolf som själv var en erfaren odlare gjorde ett privat besök på gården sommaren 1936.

Minns att jag sett en tavla hängande i bagarstugan som föreställde Kung Gustav VI Adolf och Drottning Sibylla som han hade fått som gåva av kungaparet.

Undrar var den är idag?

 

Många botanister, proffessorer, grevar och intresserade häradshövdningar kom på besök eller hade kontakt via brev.

Kalle fick även förfrågningar av olika universitet om hjälp att skaffa nytt material som började bli utslitna i deras herbarier.

Ett hundratal av Kalles insamlingar finns nu bevarade vid Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm samt museerna i Lund, Göteborg, Uppsala och Umeå.

Kalle fick ofta frågan om vilken växt han gillade bäst.

Svaret blev alltid;

För mig är den växt rarast. som jag sist hittat.

Den jag aldrig har sett förut är bäst, även om floran säger, att den aldrig är så enkel.

Ett möte med en ny blomma blir till en högtidsstund.

Kalle fick tidigt i livet nedsatt hörsel genom en olycka i samband med fiske.

Senare var han även med i en bilolycka och blev därefter helt döv.

 Alla samtal skedde med hjälp av papper och penna.

Dövheten blev också orsaken till att Kalle förolyckades dagen efter det att han hade fyllt 84 år.

26 maj 1955 blev Kalle överkörd av tåget vid en obevakad järnvägsövergång.

Perihanschagårdens huvudbygnad brann ner 14 januari 1978.

Ena sonen, Ruben som var dåvarande ägare av huset förolyckades i branden.

En oersättlig kulturskatt fanns inte mer.

I dag finns bagarstugan som var byggt i slutet av 1600-talet bevarad på friluftsmuséet Hägnan i Gammelstad.

/////

Vem var nu denna man med det yviga vita skägget?

Jo, Peihanscha-Kalle är min pappas morfar.

Mycket av det som står ovan vet jag ju sedan tidigare genom det pappa och farmor Siri har berättat.

Men de senaste dagarna har jag läst tidningsartiklar och sidor i böcker som jag nu har i mina ägor och fått veta mycket nytt.

Känner en oerhörd samhörighet med Kalle och kanske beror det på att jag har under så många år fått höra att jag är den som gått i 'morfars fotspår' vad gäller intresset för växter.

Kanske är det så att man kan ärva någon liten 'odlar-gen'

I så fall önskar jag att jag har fört den vidare till de mina.

Må väl!